Ur katalogen till grupputställningen Samtida landskapsmåleri på Vargåkragård 2014

Det är skillnad på att måla landskap via foto och inför motivet. Det förra ger kanske skarpa detaljer men en målning har att göra med trycket över ytan, fördelning av rytm och färg. Johanna Fjaestad ser och därför är hon en utmärkt tecknare. Men hon tecknar väl inte i sina målningar, invänder läsaren. Jodå. Det behövs inga streck och linjer för det. Hon fördelar kontraster, låter den vita ytan bre ut sig, penseldragen skiljer sig åt, en rörelse kanske leder åt vänster, men så reser sig mörkare former ur det vita och ett rum uppstår. Under det vita känns fast mark, kullrig av stenar, slingrande in genom snåren. Så ligger synen dold under färgen, en känsla, som skapar kropp åt landskapet. Det är det teckning går ut på, att skapa rörelse och rum på en yta.

Så har vi det silvriga i färgen, en reflex som bara kan återges av den som upplevt fenomenet. Föremålen löser upp sig, naturen blir på ett förunderligt vis dold. Det är då teckningen bär färgen i rörelse. Fjaestad har alltså återerövrat något så ”förlegat” som utomhusmåleri. Den fria luften känns i bilderna. Därmed upplever ju betraktaren målarens kropp, hur hon sett, stått, väntat ut motivet. Trampat med fötterna. Stått med ögonen på spänn – då hon såg, då hon målade det hon nyss såg. För Fjaestad berättar för oss om hur måleriet alltid handlar om förfluten tid, det hon såg, upplevde. Det är laddat med tid, knappast oskuldsfullt. Vi som ser får ta itu med det Nu som målningen skapar inför våra ögon. Ett sken att tro på.

Thomas Millroth